JANUARI 2020

Sorg och förlust –  reaktioner, tankar, känslor och upplevelser i samband med dödsfall.                                                                                                 

Att förlora en närstående är en av de svåraste upplevelser vi kan få i våra liv. Speciellt hårt drabbas vi om döden kommer plötsligt och oförberett. Hela vår tillvaro skakas om och vi blir osäkra också på det vi tidigare hållit för självklart. Förr i tiden hade död och sorg en mer naturlig plats i människors vardag. Idag står många främmande för hur sorgen normalt kan te sig, vilka uttryck den tar sig och hur den förändras med tiden. Vet man inte hur det normalt kan vara finns risk att man tolkar sina egna eller omgivningens ibland mycket starka reaktioner som onormala. Sorg är naturligtvis en unik upplevelse för var och en. Man kan ändå finna likheter och mönster som går igen hos många och som det därför kan vara bra att känna till. Det blir då lättare att veta om allt går som det ”skall” eller om man eventuellt behöver söka hjälp.

Vi skall nu nämna något om hur sorg normalt tar sig uttryck och hur den förändras med tiden. Vi vill också ge några tips och berätta var man vid behov kan söka stöd och hjälp.

 

Det blir inte bättre och bättre dag för dag…

De första dagarna efter dödsfallet känns det mesta ofta helt overkligt. Ena stunden kan man undra om det verkligen är sant och andra stunder kan ångesten kännas gastkramande. Tusen frågor virvlar runt i huvudet och man går gång på gång tillbaka till det som hände vid själva dödsfallet, när doktorn kom hem eller då man fick beskedet på sjukhuset. Det är svårt att förstå att den som nyss levde nu är död och aldrig mer kommer tillbaka.

Även om man den första tiden har mycket att stå i, vilket hjälper en att hålla sig samman (att ringa runt och meddela släkt och vänner och andra om dödsfallet och att ordna för begravningen o.s.v.), så är det ändå ofta med en känsla av overklighet man berättar om vad som hänt och talar om det som skall ske. Ibland kan andra då säga att man ”tar det så bra” eller att man ”är så stark” fast det egentligen handlar om att man inte känner något alls.

Man kan befinna sig i ett chocktillstånd där alla känslor är frusna och allt känns overkligt. Normalt släpper dock chocken efter hand vid eller strax efter begravningen. En hjälp på vägen till återhämtning brukar vara att se den döde och få ta ett mer personligt avsked före begravningen. Det brukar underlätta så att det overkliga kan kännas verkligt. Att delta i en så kallad visning brukar också minska de fantasier om den avlidnes död som annars inte sällan växer fram efterhand. Sjukhuspersonalen, sjukhuskyrkan eller begravningsbyrån kan hjälpa till med detta.

Inför begravningen är det många som oroar sig. Antingen kan oron handla om att man inte vet hur en begravning går till och att man tror att omgivningen väntar sig att man skall bete sig på något speciellt sätt. Man kan också känna oro över att man inte skall orka igenom begravningen; ”att man skall bryta ihop”.

Begravningsakten är till för de efterlevande, för att skapa en möjlighet att de tillsammans skall kunna ta ett värdigt avsked av den döde. Det finns inget rätt eller fel när det gäller hur man skall vara och bete sig. Det är helt i sin ordning både att gråta och att inte göra det.

Att många känner en så stark förtvivlan just vid begravningen kommer sig nog bland annat av att själva begravningsakten hjälper till att göra det uppenbart att den döde verkligen är död och att döden är oåterkallelig. Detta är smärtsamt men samtidigt nödvändigt för det fortsatta sorgearbetet. Det är därför en fördel om man inte är påverkad av lugnande mediciner vid begravningen. Det är mycket bättre att ha någon person i närheten som man känner sig trygg med och som kan erbjuda en hand att hålla i eller en axel att luta sig mot om smärtan blir tung. Är man orolig är det alltså en fördel om man kan tala med någon man litar på och be den personen om stöd.

Läs mer

APRIL 2019

Krisstöd, stress och konflikthantering på arbetsplatsen

 

Kris är mycket vanligt. Oftare än vi föreställer oss har vi människor omkring oss som befinner sig i någon form av akut eller kronisk kris. Det kan vara en nära anhörig som har gått bort, man har drabbats av sjukdom eller man upplever andra svårigheter i livet. Ibland handlar det om att man - mot bättre vetande - lever på ett destruktivt och hälsovådligt sätt.

 

När någon i arbetslaget befinner sig i kris kan det påverka en hel arbetsplats och om inte chefen eller annan arbetskamrat har kunskaper om hur man skall ta hand om en person i kris kan det få negativa konsekvenser för alla medarbetare och för deras förmåga att sköta sina arbetsuppgifter. Att ha en arbetskamrat som visar tecken på alkoholproblem kan också leda till kris för en eller flera av de övriga medarbetarna.

 

Alla arbetsgivare är skyldiga att formulera rutiner för hur rehabiliterings- och anpassningsverksamheten ska gå till på en arbetsplats och detta är fastställt i Arbets-miljöverkets föreskrift AFS 1994:1 § 13 med kommentar.

 

Med rutiner avses policy, riktlinjer och program för hur uppkomna problem skall hanteras av arbetsledning och arbetskamrater. I detta program skall det också ingå förebyggande och behandlande åtgärder. Detta gäller även för missbruk av alkohol och droger.

 

Men vad innebär detta? Var går gränserna för arbetsgivarens skyldigheter? Vad är mest kostnadseffektivt? Är det över huvud taget arbetsgivarens problem att hjälpa personal i kris? Ja, det beror på krisens art, men eftersom en medarbetare i kris kan påverka arbetsplatsen ofördelaktigt så lönar det sig att ha kunskaper om krishantering i den egna organisationen i stället för att anlita externa resurser. Det skapar trygghet i organisationen om alla har kunskaper om att ”så här gör vi på vår arbetsplats när någon/ några har problem”.

Läs mer

NOVEMBER 2019

En liten meditation om ljus i mörker.

Ljuslågan säger: Var inte rädd

När vi tänder ljus ser vi vad som finns runt omkring oss.

När vi tänder ljus ser vi också vad som INTE finns. Skuggorna i vår inre värld aktiveras lätt av skuggorna i vår yttervärld och får oss att oroas och försvara oss mot upplevda hot. När vi känner oro, när ensamheten och rädslan blir påtaglig får vi ofta tunnelseende. Då kan vi lätt inbilla oss att vi hotas av mörka krafter.

I kyrkan övar vi oss i att vända blicken mot ljuset. Vi uppmuntrar varandra att inte låta mörkret tala till våra själar. Vi försöker hjälpa varandra till den trygghet som ger oss kraft att inte lyssna på dem som pekar ut fiender.

 

Rädslan gör oss förvirrade och lättstyrda

Extremism och dogmatism har ofta sin grund i en smärta, en förlust eller en kränkning. Den vrede som inspirerar till en dogmatisk anda och till missförstånd och missbruk av religiös symbolik har utgjutit mycket blod och vållat många katastrofer i såväl Europa som i övriga världen. Idag ser vi hur den massiva våldsutövningen leder till att de som är verkligt fromma och troende förhindras att leva som systrar och bröder tillsammans i världen och att som medmänniskor och medborgare i lika mån bidra till samhällets väl. 

 

Tiden läker inga sår, men alla sår behöver tid att läka

När vi tänder ljus på gravarna bejakar vi att sorgen är en förutsättning för glädjen.

Det är ett missförstånd att det kallas för styrka när en sörjande är behärskad och inte gråter. "Hon är så stark", säger vi. Att inte visa sina känslor öppet uppskattas av omgivningen och anses "duktigt ". Men inuti är vi inte så starka, det vet alla som sörjt. Tvärtom. Att gå till graven, tända ljus och på ett symboliskt sätt få uttrycka det som kanske rasar inuti oss är då en hjälp komma igenom sorgen och så småningom uppleva att livet fortsätter. Trots det som vi förlorat. Diktaren Ibsen myntade uttrycket ”Evigt ägs blott det förlorade”.

 

Vi tänder ljus för Jesu skull  

Ljuset påminner om honom som är världens ljus. Kyrkans budskap är att den vi förlorat finns hos Gud. Kyrkans uppgift är att visa på Jesus. Jesu födelse, liv och undervisning visar oss en Gud som är idel kärlek. En Gud som inte driver bort mörkret utan i stället fyller det med ljus. Evangeliet visar oss - inte en våldsam, maktfullkomlig och nyckfull despot - utan en Gud som älskar oss, och är med oss i allt - intill sin egen död.

Läs mer